Genusforskare offer för ”Brain drain”!

Elise Claeson - en sund röst i debatten

Först vill jag tipsa om Elise Claesons artikel i Aftonbladet, som utgör en slutreplik i en debatt. Här är den: Feminister – håll er borta från våra familjeliv!  och den utgör alltså en replik på Schymans Elise Claeson förstår inte vad jämställdhet innebär  samt Lisa Magnussons Varför ska kvinnors arbete vara gratis?  som i sin tur var reaktioner på Elise Cleasons ursprungliga artikel Svensk jämställdhet – en livsfara för kvinnor. Och läs även Elise Claessons artikel på svt.se: Befria de gröna hemmafru-feministerna från jämställdhetsutopin och hennes Newsmill från i maj: Regeringen och genuspedagogerna vill ha ett nytt folk.

Är detta genusforskarnas nya familjevänliga uppfinning?

Ni kanske inte tror att Genusmaffians förehavanden utgör någon risk för folkhälsan, men det gör den. För länge sedan skrev jag ett humorinlägg om genusvansinnets effekter på (dittills) normala människor, men om man läser om texten nu, så verkar det inte alls vara humor, utan skulle mycket väl kunna utspela sig i vilken stad som helst som berikats med en genuslobby som kör över allt i sin väg med en ångvält fulltankad med genuspropaganda. Och med normala människor menar jag samma sak som genusvetarna menar, nämligen människor som lever efter vissa normer, och följaktligen är de andra per definition, de genusupplysta, onormala, även om de faktiskt har normlösheten som norm vilket gör att de egentligen, mot sin vilja, i någon mening också är normala, men jag skulle aldrig lyfta fram detta för att inte såra deras känslor.

Här är min nya vithetsmätapparat

I förra inlägget  fick vi lära oss en del om forskningsområdet genus- och kritisk vithetsanalys, så jag hoppas verkligen att ni alla ägnat den senaste veckan åt att kritiskt granska er eventuella vithet. Själv har jag just utvecklat en helt ny spektroskopisk metod för att undersöka vithetsgraden genom att helt enkelt mäta hur mycket ljus huden absorberar när man står mitt i skuggan av genusvansinnet. Om man upplever skuggan som mycket mörk blir det inte mycket ljus, vilket innebär att det som genusforskarna kallar en ”vit kropp” alltså med mitt mätinstrument kan bli medelbrun, gul, svart eller lila om man samtidigt har högt blodtryck, vilket man ju ofta får i Genusland. Inte jag dock, eftersom jag har en avstressande bettskena jag kan tugga på, och det påminner mig om att jag ju skulle skicka tandläkarräkningen till Nationella Sekretariatet för genusforskning.

Drömmen är att få in mitt resultat i tidskriften Genus med tema Innovation

Jag kallar en sådan av genusforskarna klassificerad ”vit kropp” som varken absorberar eller utstrålar något ljus i genusskuggan och som därför rent mättekniskt är en svart kropp, för en ”ambivalent kropp”. Jag hoppas därmed kunna publicera mig i någon kritisk vithetsprofilerad genustidskrift som accepterar vetenskapliga belägg för något, och om ingen sådan finns, så hoppas jag på att min hypotes om att ambivalenta kroppar skapas i genusskuggan kan komma att accepteras vitt, svart och brett om jag bara upprepar den tillräckligt ofta och får framföra den i något debattprogram på TV. Den kommer också att bli sann om jag lyckas sälja den till någon politiker som sedan uttalar den på TV. Gärna tillsammans med några standardfloskler som ökar trovärdigheten:

Det gäller att nå ut med sina hypoteser

”Hypotesen om ambivalenta kroppar i genusskuggan är något vi måste acceptera eftersom Sverige är en del av världen och eftersom vi lever i en demokrati, och ett öppet samhälle som vårt måste acceptera vissa hypoteser som sanningar eftersom vi strävar efter jämlikhet och jämställdhet och allas lika värde. Inte alla hypotesers lika värde givetvis, men alla andra lika värden, som exempelvis alla genusforskares lika värdering av en vetenskaplig utsaga, som därmed brister, precis som jämställdhetsarbetet skulle göra om inte vi politiker satt vid rodret och gav genusmaffian era skattepengar så att ni åtminstone kan bekosta er egen hjärntvätt, latmaskar.

Här kan Patriarkatet få trampa runt

Vi däremot maskar inte, vi går istället i täten och har gått om alla andra länder med vår öppna toleranta inställning mot olikheter, så länge olikheterna inte hamnar utanför det tillåtna intervallet, som är en krympande mängd. Vi ska få ner det till noll. Det är vårt mål. Då möts ändarna, och vi vill alla skapa möten mellan folk från olika ändar av världen, för utan dessa möten kan inte hypotesen om de ambivalenta kropparna i genusskuggan vara ett led mot ökad rättvisa. När ändpunkterna sammanfaller, då är vi nöjda. Då är nämligen alla lika, och mer exakt identiska fast utan en fast identitet, och livet blir rättvist. För millimeterrättvisa är den enda vi kan tänka oss, när vi väl tänker, vilket inte är särskilt ofta när jag tänker efter. Men oj, nu tänkte jag visst – ja där ser man. Att tänka en millimeter i taget, det är bra för demokratin. En öppen linjal kan vikas ihop så att ändpunkterna sammanfaller och då har vi en sluten cirkel, för ni vet ju alla att cirklar också kan vara öppna, men vi vill gärna sluta cirkeln och stänga in er medborgare i den så att ni inte kommer ut. Världen ute är ju farlig och vi måste skydda er från den.

Möbiusband

Om man vrider rättviselinjalen innan man sätter ihop ändarna får man ett Möbiusband och linjalens yta utgör samtidigt både in- och utsida, eller för att tala klarspråk, något vi politiker är välkända för – det finns ingen in- eller utsida, och det är så vi skapar ett öppet samhälle utan gränser, om ni inte faller av kanten givetvis då är ni illa ute. Och det är det här utanförskapet vi måste komma bort ifrån, utanförskapet som odlas av oliktänkande, som gör att alltfler hamnar utanför den sammanfallande ändpunkten. I en jämställd värld finns bara en demokratisk linjal och det är det vi alltid har i åtanke när vi fattar våra beslut – börjar folk tänka själva hotas rättvisan, demokratin, jämställdheten, sammanhållningen, klimatet, den hållbara utvecklingen och min riksdagsplats. Och då är vi verkligen ute på farligt vatten, eller i åtminstone jag, eftersom jag då inte längre har råd med båten som tar mig ut till min alldeles egna ö i skärgården.”

I vilket fall, med min ombyggda fotomultiplikator (se bild)  kan jag mäta hur många elektroner som slås ut som en följd av den fotoelektriska effekt som Einstein fick Nobelpriset för 1921, och ni får be om ursäkt att jag la in en allmänbildande bisats så här i genusvansinniga tider, och dessa elektroner accelereras sedan i ett högspänningsfält mot en genusartikel, så att ännu fler elektroner och bokstäver frigörs, tills jag har en tillräcklig elektronisk förstärkning som jag sedan kan rikta mot Patriarkatet, som i sann patriarkal anda, mäter den  (vi vet ju att det här att räkna och mäta saker är ett patriarkalt påfund – se tex Genusfysik och konsensuskultur eller Hur många aprilskämt? ).

Genusforskarna känns lätt igen, här flög en framför mitt fönster igår, och försökte spionera på min nya vithets-spektrometer.

Äsch, nu tappade jag tråden, som vanligt :-). Eller egentligen inte, det är bara det att tråden alltid förgrenar sig lite på vägen, vilket är helt normalt om man vill vara en kreativ matematiker som ser nya möjligheter och nya lösningar på uråldriga problem. Då måste man kunna associera fritt som en genusforskare och inte låta sig störas av triviala saker som verkligheten och världen utanför. Där har jag och genusforskarna faktiskt något gemensamt. Förutom att de tar sig ut i verkligheten när de ska implementera sina hypoteser, medan jag skickar in mina (dessutom bevisade) hypoteser till en vetenskaplig tidskrift och inte till DN debatt. Men det där inlägget jag skrev för två år sedan, och som var menat som ett skämt men som så här i efterhand framstår som helt normalt, jag får inte plats med det utan får ta det nästa gång. Ledsen att det blev så här :-).

Men glöm inte läsa debattartiklarna överst i inlägget! Det är ju faktiskt så, att många så kallade jämställdhetssträvanden faktiskt är, om jag får lov att använda ordet, kvinnofällor. Istället för mansfällor, som det var tänkt från början.

Det kostade bara 81 miljoner kronor att institutionalisera genusvansinnet inom akademin

Missa nu inte senaste numret av Genusperspektiv! Under rubriken ”Framgångsrik satsning på excellenta genusmiljöer” kan vi läsa att de 27 miljoner som Vetenskapsrådet satsat på dessa tre genusexcellensmiljöer lett till att de vuxit sig starka – och att detta inte kunnat ske utan de där extra miljonerna. Alltså 27 miljoner till vardera excellenscentreum – totalt 81 miljoner kronor! Notera att genusforskarna gärna problematiserar elitisering inom akademin och excellenssatsningar inom andra områden (se om detta i inlägget Genusvetenskap – en krigsmaskin). De måste väl också snart undersöka sina egna excellenssatsningar ur ett genusperspektiv? Det blir väl 81 miljoner till då… Så där föder och göder vansinnet sig självt.  Excellensmiljöerna har följande intressanta teman:

Uppsala (Forskningsprogrammet GenNa): genus och fysik, genus och djurforskning, genus och didaktik, genus och neurovetenskap, genus och bioetik, genus och biosocialitet.

Umeå (Forskningsprogrammet ”Challenging gender”): genus och demokrati/social rättvia, genus och emotioner, genus och våld, genus och hälsa, genus och normalisering.

Linköping/Örebro (Övergripande tema ”Gendering excellence”): genus, sexualitet och global förändring; Dekonstruktionen av hegemonisk manlighet och manliga hegemonier; Skillander och sanktioner: sexuell hälsa, kropp och ”empowerment”.

På sidan 2 i nyhetsbrevet Genusperspektiv kan vi läsa:

Det pågår en oroväckande och omfattande "brain drain" av genusforskare till excellensmiljöerna, så att hela städer riskerar att ödeläggas.

”Utvärderingen pekar på att finansieringen använts för att höja kvaliteten på forskningen till en nivå som inte varit möjlig utan satsningen… Man kan se satsningen som ett bidrag till genusforskningens institutionalisering. Om man vill medverka till att etablera ett forskningsområde snabbare, vittnar det här om att det är möjligt. Då krävs den här typen av storsatsning…

Risk för ”brain drain”?

Utvärderarnas rapport nämner, men går inte djupare in på, den eventuella risken för att sasningarna har dränerat andra miljöer på forskare genom att de sökt sig till excellensmiljöerna.”

Ska det verkligen få vara så, att alla andra svenska städer dräneras på stora genusgenier? 😉 Låt mig gissa vilken lösning Vetenskapsrådet, och inte minst genusforskarna själva, har på detta problem: låt oss göra varje svensk stad till en excellensmiljö för genusforskning! Vi är ju redan på god väg.