Gender budgeting och postautistisk ekonomi

Pengar och budgetering ur genusperspektiv

Gender budgeting innebär att analysera vart de offentliga resurserna går ur ett genus- och jämställdhetsperspektiv. Även om en budget ser ut att vara könsneutral kan visst skenet bedra, och ”gender budgeting handlar om att synliggöra människorna bakom siffrorna.” Närmare bestämt, synliggöra vilket kön de har. Här kan man tex läsa Sveriges Kvinnolobbys analys av regeringens vårbudget (”Kulissen kvar i det jämställda Sverige”). Sedan några år tillbaka finns en feministisk kritik av nationalekonomin som har  gemensamma drag med det som kallas postautistisk ekonomi, som kritiserar nationalekonomin för att vara ”utan verklighetsförankring – autistisk med andra ord”. I boken ”Pengar nu! En handbok i gender budgeting” (finns här) under avsnittet ”En enkönad teori styr världen” (sid 35) står att läsa att ”…fram till idag har det ekonomiska tänkandets utveckling starkt dominerats av män.  Detta har lett till att ekonomisk teori idag är djupt könspartisk och ensidig.” och man menar att ”eftersom national-ekonomiska begrepp och modeller är utvecklade av män och för män brister de i vetenskaplig objektivitet” (!) Menar man alltså att det finns medfödda skillnader i hur män och kvinnor tänker!? Intressant, med tanke på att grundtesen i feministisk analys ju vanligen brukar vara att det inte finns några skillnader mellan könen. I vilket fall: ”Detta har lett till att genusperspektiv inom nationalekonomin har blivit ett ganska stort sidotema inom ”mainstream” forskningen”. Vem är förvånad?

Autistiska verktyg utan verklighets-förankring, av män och för män

Man kritiserar också den vetenskapsstrategi som kallas ”feministisk empirism” för att flera feministiska forskare ”använder de teoretiska och metodiska verktyg som utarbetats (av män) inom de vetenskapsfält där de verkar men använder dessa på nya områden eller på ett nytt sätt för att göra forskningen mer relevant för kvinnor och den verklighet kvinnor erfar. Feministiska empirister ifrågasätter däremot inte de grundläggande begreppen, teorierna, metoderna och modellerna som utarbetats inom deras respektive discipliner. ” Man menar (sid 36, citat av Hewitson 2001) att den neoklassiska teorin baseras på ett enkönat synsätt: ”Konstruktionen av den maskuline separata ekonomiska agenten, den universelle Robinson Kruse, stiger upp ur en fond av kvinnokroppar och kvinnligt omsorgsarbete. Denna fond har neoklassisk teori valt att lägga utanför sig själv vilket lett till att teorin inte fullt ut reflekterar verkligheten vilket den dock säger sig göra. Istället ignorerar den de mänskliga aspekter som den feminint genuserade personligheten representerar.” Den ”feminint genuserade personligheten”? Kan inte denna även vara vad en biolog skulle kalla för man? Och vad har isåfall det ”enkönade synsättet” här att göra?

Genusordningen ur ett båtperspektiv i handboken för gender budgeting (se s.34)

Se gärna båten på sidan 34 (i Pengar nu!), som symboliserar synligt arbete ovanför vattenytan och osynligt arbete under vattenytan. Som ni ser på bilden på sidan 34 har feministerna uppenbarligen glömt att ta vattnets brytningsindex i beaktande, fast även denna egenskap med ljusets utbredning i olika medier är väl en manlig autistisk social konstruktion. Men det räcker att  halvt sänka ner en leksaksbåt i ett glas med vatten för att se att sådär kan inte båten på bilden se ut, och därmed  förlorar enligt mig denna symboliska liknelse sin vetenskapliga objektivitet. Som ni vet gillar genusvetarna att illustrera sina resultat med bilder på materiella föremål istället för fakta, som ni minns så illustrerades EU:s partigrupper ur ett genusperspektiv nyligen med trafikljus.

”Skaparna av neoklassisk teori har alltså lagt både naturresurserna och kvinnors traditionella värdeskapande i en sfär utanför själva teoribildningen”. Kvinnors obetalda arbete i form av hemarbete och reproduktion räknas tex inte in i BNP, däri består en del av kritiken. Vad skulle feministerna säga om varje kvinna då tilldelades några hundratusen kronor för varje barn och detta räknades in i BNP som en inkomst? Jo, då skulle man kalla detta för en förfärlig kvinnofälla som med ekonomiska incitament fjättade kvinnan vid hemmet reducerad till en reproduktiv maskin i kapitalismens tjänst. Hur ska man ha det…? Men om man får 17,5 miljoner går det visst bra, det är denna summa som hälsoekonomer och Vägverket använder i sina beräkningar av värdet på  mänskligt liv (sid 42). ”Hur stor del av detta värde har byggts upp genom obetalt och underbetalt arbete, utfört av kvinnor?” frågar man sig. Hur tänker dessa kvinnliga nationelekonomer då? Vem betalar skatten som går till barnomsorg och skola? Och ingår inte i dessa 17,5 miljoner de pengar som denna nyfödda individ kommer att dra in till samhället senare genom att arbeta större delen av livet? Kanske är det ändå lika bra att dela ut alla pengarna i förväg i en klumpsumma så att feministerna bli nöjda, även om systemet då skulle braka samman? Nationalekonomiskt sett, hade inte samhället sparat in en hel del, när man då kan dra ifrån alla de miljoner och åter miljoner som tilldelas genusforskningen under en människas genomsnittliga livstid? Frågan tål att ställas.

Män ackumulerar alienerad kärlek, som de sedan transformerar till en explorativ maktkraft

Man skriver (sid 39) om professor Jonasdottirs teorier som inkluderar både reproduktion av människor och reproduktion av existensmedel (ting), läs och begrunda: ”Enligt Jonasdottir pågår en kärleksutsugning av kvinnor överallt i samhället där könen interagerar… Kärnan i teorin är att kvinnor och män som sociosexuella varelser vanligtvis inträder i, eller utgör huvudaktörerna i ett bestämt explorativt förhållande, ett förhållande i vilket män tenderar att exploatera kvinnors kärlekskapacitet och transformera denna till individuella och kollektiva former av (makt)krafter över vilka kvinnor förlorar kontrollen. Kärleksprocessen är den process där det manliga mervärdet produceras. Om kapital är ackumulerat alienerat arbete (det vill säga att arbetaren fråntas produkten av sitt arbete) så är manligt auktoritet ackumulerad alienerad kärlek.” Alltså – männen ackumulerar alienerad kärlek som de därefter i sitt psykotiska tillstånd av känslokyla,  girighet och storhetsvansinne transformerar till maktkrafter över vilka kvinnor tappar kontrollen.

Med mina nyslipade genusglasögon ser jag nu alla förtryckarstrukturer!

Plötsligt ser jag världen med helt nya genusglasögon, det är som om en genusmedveten optiker varit framme och bytt ut mina tidigare igendimmade glas mot nya fräscha progressiva glas som korrigerar för förrädisk könsblind ackommodation och manligt könskodad astigmatism som de universella patriarkala strukturerna försett mig med genom åratal av medveten synfelsindoktrinering med manligt utvecklad reproduktionsteknologi. Jag tror jag måste gå om hela min utbildning och bli munk i ett avlägset genuskluster!

Visst kan man ifrågasätta de dominerande teorierna, men behövs verkligen en genusanalys? Som man själv skriver finns det ju redan många forskare som ifrågasatt traditionell neoklassisk nationalekonomi (se kapitlet ”Feministisk ekonomi och kritiken av neoklassisk teori” här sid 66): ”En snabb genomgång av den forskning som genomförts av de 57 män som 1969–2005 belönats med ekonomipriset [Nobelpriset] visar en överraskande bredd bland de belönade. Många av dem har, helt utan utgångspunkt i genus, tampats med att analysera problem som diskriminering och sociala normer (Kenneth J. Arrow), institutioner, värderingar och diskriminering (Gunnar Myrdal, Arthur Lewis), institutioner, mänskliga resurser, fertilitet (Th eodore W. Schultz), diskriminering, familj och äktenskap (Gary S. Becker), betydelsen av identitet och sociala normer (George A. Akerlof), etik, fattigdom, ojämlikhet och kvinnor (Amartya Sen), sambandet mellan psykologi och ekonomi (Daniel Kahneman), användandet av experimentella metoder inom nationalekonomin (Vernon L. Smith) samt samarbete och konflikt (Thomas C. Schelling) för att ge några exempel. En feministiskt inriktad forskning har här ett antal byggstenar att använda sig av i sitt arbete att forma en ekonomisk teori som också kan analysera könets betydelse i ekonomin på ett relevant sätt.”

Det värsta är dock att man utgår ifrån att varje kvinnlig nationalekonom per automatik skulle vara intresserad av att jobba med just genusperspektivet (sid 70): ”En liten andel kvinnor bland nationalekonomerna leder därmed till att genusperspektivet i forskningen blir mindre omfattande än vad det kunde vara och att det blir trögare att förmedla den forskning och de synsätt som finns till nya generationer genom utbildningen. Beslutsfattare och handläggare i stat, kommun och näringsliv kommer då också att sakna ett sådant perspektiv.” Här kan man tala om stereotypisering av kvinnor och fördomsfulla förväntningar.

Hassediagram över potensmängden (x,y,z) med delmängd som ordningsrelation

Som ni vet så bär papperspengarna själva upp könsmaktsordningen som jag skrivit om tidigare när miljöpartiet upptäckte de patriarkala strukturerna på våra sedlar.  För även om miljöpartister som Schlaug tycker att man ska ta min genuskritik på allvar så tror de ändock på könsmaktsordningen. Det bästa vore att avskaffa alla pengar och återgå till ren byteshandel, det skulle underlätta så mycket. Man skulle till exempel kunna byta en halvfärdig genusartikel mot ett hårdkokt ägg,  eller en skalad banan mot en halvt uppäten kursbok i feministisk teori, eller så skulle man kunna byta ut könsmaktsordningen mot en derivata av högre ordning eller mot en annan partiell ordning som kan visualiseras med ett Hassediagram. Man kan också byta ut riksdagsledamöterna mot genusvetare (något man mer eller mindre redan gjort) eller så kan man byta ut genusvansinnet mot en postautistisk icke-deterministisk stokastisk process – resultatet lär ju bli detsamma. Möjligheterna är som synes oändliga – det är bara att sätta igång!!!