Genuspedagogik i förskolan – del 4

Fortsättning på del 1, del 2, del 3.

Vägra dammsuga!

Innan förskolan fick sin egen läroplan fanns sk vägledande arbetsplaner från Socialstyrelsen (den första kom 1975, den sista 1981). Ingen av dessa hade som krav att förskolan skulle ”motverka traditionella könsrollsmönster”. 1987 kom ett pedagogiskt program där det stod att förskolan ”ska ge barnen stöd i att utveckla en trygg könsidentitet” samt ”verka för jämställdhet”. Det var på den tiden då jämställdhet avsåg lika möjligheter och rättigheter, inte likriktning av tankar och beteende. Man handlar kanske idag i god tro i övertygelsen om att likriktning av beteendet ska ge barnen möjlighet att senare (när de blir myndiga?) göra ett rationellt val av vilket kön de vill tillhöra? För något ”könslöst” samhälle är inte i sikte, av biologiska skäl. År 1998 blev Skolverket tillsynsmyndighet för förskolan och i samband med detta fick förskolan sin första läroplan Lpfö 98 där det uttryckligen står att  ”traditionella könsroller ska motverkas”. Intressant nog är det tidigare vägledande ”förskolan ska ge barnen stöd i att utveckla en trygg könsidentitet” borta, även om genuspedagogerna troligtvis är övertygade om att dagens verksamhet bidrar till detta.

En genuspromenad om dagen kan räcka för att krossa Patriarkatet

Ingen (?) vet heller varför dagens jämställdhetsarbete går ut på att exakt 50% av vardera könet måste göra ett visst val för att det ska anses råda jämställdhet. Om inte med morötter så med tvång, och tydligen kan man också dansa sig till jämställdhet i dagens förskola och dansar man utanför den sk ”genusramen” kan man få ett pris i den ansedda jämställdhetstävlingen ”Genomtänkt genustänk”. Den som tänker rätt blir alltså belönad av staten – priser, utmärkelser, medieutrymme och karriärer får en skjuts. Varför påminner detta mig om det kommunistiska lyckoriket i fd Östeueropa? Alla dansar i kjol, och i sånger som ”En bonde i vår by” sjunger man omväxlande ”Och bonden tar en man” istället för ”Och bonden tar en fru” (se ovanstående pdf sid 3 längst ner). Kan genusvetarna inte hitta på en egen könsneutral sång istället för att ändra i kulturarvet? Det senare strider nämligen mot Lpfö (sid 5).

I ytlighetens tidevarv gäller det att klä sig jämställt, men i logikens namn, borde inte dagens genusvetare se en klänningprydd taliban som långt framskriden i jämställdhetsavseende och därmed en förebild för alla byxförsedda talibaner här hemma? Man kan också gå på ”Genuspromenader” och under promenadens gång diskutera genus – fullständigt banbrytande! En genuspromenad är så mycket mer än en vanlig promenad – köp lärarahandledningen för 150 kronor! Här ges som ni ser också en fördjupad förståelse för svensk grammatik: ”Verb är sådant man gör, tex kön.” Man kan köna vardagen, förskolan, sitt barn, sitt barns leksaker, sin promenad eller sig själv.

Med genusglasögonen på inser man genast att livet är ett helvete

I SOU 2006:75 påpekas att det inte är säkert att det märks vid ett första besök huruvida förskolan når upp till jämställdhetsmålen. Men den som har ”genusglasögonen” på (jag har letat förgäves och fortfarande inte hittat någon som säljer genusglasögon) ”behöver nog inte gå längre än till hallen för att upptäcka det……Barnen trivs, peronalen trivs och föräldrarna är nöjda. Men som vi redan konstaterat, behöver inte trivsel automatiskt betyda att en förskola är jämställd.” (sid 58). Här kom alltså det skriftliga beviset för att genusvetarnas mål inte är att skapa trivsel bland barnen och nöjda föräldrar utan att genomföra sina planer utan hänsyn till konsekvenser och inblandade parters känslor eller välmående. ”Den svenska förskolan är och har sedan länge varit ett jämställdhetspolitiskt projekt” (sid 57), och på sid 19 kallar man förskolan ett ”könspolitiskt projekt”. Jag undrar hur många föräldrar som är medvetna om detta? Dock finns det en möjlighet till förändring, genom politisk aktivitet, eftersom (sid 19): ”Detta gör att förskolefältet öppnar för ideologiska och politiska motsättningar relaterade till köns-och jämställdhets-uppfattningar”.

Är normalfördelningen en illa dold fallossymbol?

I SOU 2006:75 påpekas att det är viktigt att visa att det finns många sätt att vara på, och givetvis är det det, men nu ska detta tydligen ske på ett sätt som innebär att man inte kan lära ut acceptans och tolerans för det avvikande eftersom det ju inte finns varken något ”normalt” eller ”avvikande”: ”Det kan låta konstigt att tolerans och acceptans inte är den bästa vägen att gå, men problemet med detta synsätt är att det ofta saknar maktperspektiv” (sid 151)! Varför kan man inte acceptera statistiska avvikelser utan att därigenom lägga mindre värde i det som är mer sällan förekommande? Här finns ett tydligt mönster i genusvetarnas tankesätt: det som är statistiskt sett mer sällsynt kallas på fackspråk för en avvikelse, men detta blandar genusvetarna ihop med avvikelse i bemärkelsen avvikande från en norm (i bemärkelsen ”rätt beteende”) och därför kan man alltså ersätta den som genusvetarna anser vara den befintliga (och givetvis underförstått förtryckande) normen och ta bort stämpeln ”avvikande” genom att få upp statistiken – därav sanktioneringen av tvång i jämställdhetens namn. Det är genusvetarna själva som i sitt paranoida tillstånd av storhetsvansinne tilldelar det mer sällsynta ett lägre värde, eller så tilldelar de alla oss andra den synen utan att vi blivit tillfrågade.

Modell av genusfälla...

I den nyutkomna boken ”100 möjligheter istället för 2” (avses de 100 olika typerna av kön som genusvetarna på senare  lanserat? Jag trodde det var fem, eller åtta – uppenbarligen har jag inte följt utvecklingen på genusområdet tillräckligt noga) lanseras sex nya jämställdheter: Lekfull, Utseendemässig, Vänskaplig, Känslomässig, Kroppslig och Språklig jämställdhet. ”Boken handlar om genusfällor och genuskrux i vardagen. Genusfällor är situationer där vi könar barnen och gör dem till flickor och pojkar.” Låt genusvetarna hålla på med sitt avköningsprojekt (synd bara att skattebetalarna betalar notan) men det kommer ändå aldrig att lyckas eftersom man måste manipulera naturen för att genomföra detta ordentligt, och hur många genusvetare har en med.dr. i bagaget? Vad menas för övrigt med ”kroppslig jämställdhet”!?

...och ett genuskrux

Man kan befara att en ny doktor Mengele  är i antågande, om det inte vore för det enkla faktum att genusvetarnas utbildningsbagage består i postmodernistiskt marxistiskt flum som inte förser dem med någon medicinsk expertis, snarare tvärtom. Det är alltså en fin balansgång och ett risktagande i att uppmana genuskollektivet att verkligen studera medicin för att övertyga sig om att vissa statistiskt klarlagda genomsnittsskillnader mellan könen existerar, åtminstone så länge verksamheten åtnjuter statligt stöd. Det är verkligen synd att de som förespråkar sann jämställdhet och särartsfeminister kastas ut ur det slutna genuskollektivet.

Två viktiga postmodernistiska verktyg

Det forskas just nu även intensivt på hur manligheten kan rekonstrueras med postmodernismens feministiska teoretiska verktyg och under tiden håller man ett vakande öga på verkligheten utanför, så inte någon av misstag ”associerar till naturlighet” (i en forskningsartikel i Health Care Anal (2009) 17:144–157 kritiseras potenslinjen.se för att förstärka genusordningen: ”Forskarna menar att företaget genom associationer till naturlighet och normalitet ideologiskt sett konstruerar  en svensk ’Viagraman’.” osv, se länken ovan) Ja, så kan det gå om man inte raserar könsrollerna redan i förskolan, då växer pojkar upp i tron att de är män, och flickor i tron att de är kvinnor. Ni minns säkert att redan lekplatserna könar barnen och förstärker maktstrukturer, och barnen könskodar lekplatsens föremål, och alla agerar de ”genusvakter” åt varandra, i en evigt nedåtgående genusspiral som onekligen kommer att leda till världens undergång. Att vi 70-talister överlevde är en ren och skär slump.

PS! Pär Ström har spelat in en ny video om strukturell diskriminering på sin Genusnytt Youtubekanal – se den här!